Ibland vill man helt enkelt inte vandra. Det bär emot. Allt är mörkt. Trist. Svart-vitt.
Vad gör man då?
Går ut och vandrar förstås!
Förra helgen pallade Skrivarmullen ut till Tinnerö eklandskap straxt söder om Linköping. Hon har varit där förr, men inte på Tinneröstigen. Tinnerö är ett naturreservat fullt av ekar, betande kor och får. Där finns även Smedstad ridsportcenter så en och annan häst kan skymtas. Ifall man vill kan grusvägar följas, eller stigar, eller både och. Skrivarmullen tänkte: "Tinneröstigen", vilket innebär till största del stigar genom hagar och små skogar, cirka 10 kilometer.
Här presenteras den vandringen. (I presens!) Mycket nöje!
Tinneröstigen – eller: flora, fä och fotsvett
Till en början går Skrivarmullen med ett huvud som tynger axlarna, ty det är ingen lycklig dag. Solen gassar och magen knorrar girigt. Är tvungen att stanna och äta bland det första hon gör. Bli störd av telefonsamtal. Mutter, mutter. Snörar sedan åt skorna hårdare och kränger på den 10 kilo tunga ryggan full av pet-flaskor med vatten (allt för att plåga en redan plågad själ. Syftet med vandringen var att träna, därför behövde ryggsäcken fyllas med något tungt).
Som i symbolik går Skrivarmullen förbi en död ek, omringad av grönska. Vad bättre finns än naturen till att beskriva en människans inre känsloliv?
Men det känns ändå lättare. Det är så fint i Tinnerö, mörka tankar får helt enkelt inte plats när man befinner sig på en vacker plats. Solen känns inte lika gassande, huvudet inte lika tungt. Snart börjar ljuset spilla av sig på Skrivarmullen.
När Skrivarmullen närmar sig Rosenkällasjön (fågelsjö) hörs barnskrik. Snart passerar hon två cyklar, varav den ena är utrustad med barnstol.
"Å nej", är Skrivarmullens första tanke. "Inga jävla barn", är den andra.
Tanken går dock snart till: "Jävla höga gräs". Tinneröleden går längs med sjön. En slags skog kombinerad med obetad hage. Gräset är fästinghögt. För att inte tala om ormar. Hjärtat bankar, Skrivarmullen bär kortbyxor. Ingen bild hinner tas. Här ska fort trippas förbi.
Skrivarmullen tar sikte mot en grusad väg som går förbi utanför hagen. Inget gräs där. För att ta sig dit behöver en slags våtmark passeras. Skrivarmullen hoppar från grästuva till grästuva likt rena elithästen. Klafs, klafs. Puh, en grind. Fast mark under fötterna.
Plötsligt breder ett fågeltorn ut sina vingar, ett stabilt bygge med ett vingspann på omkring fyra meter. De skrik Skrivarmullen hör tilltar. Men de kommer inte från högljudda barn. Det är högljudda gäss. Kanadagäss och Grågäss siktas. En familj Knipor glider förbi.
I fågeltornet inmundigas Skrivarmullens fika. Många bilder tas, inklusive en selfie. (Inte för att ni får se den.)
Fågeltorn vid Rosenkällasjön.
En snok ringlar förbi på vattenytan. Skrivarmullen sa ju att det fanns ormar här. Hon följer intresserat dess odyssé över sjön.
Härifrån traskar fötterna på grusväg. Det går så pass lätt att gå så när Skrivarmullen kommer fram till en bevuxen äng dit Tinneröstigen leder igenom och vidare in i en skog, morrar hon:
"Inget mera gräs!" och så går hon bestämt på den sköna grusvägen.
Det är ingenting hon ångrar. Även om det är fantastiskt att gå på en mer bevuxen och folktom mark så är det otroligt vackert att gå på grusväg med åker på ena sidan och kohage på den andra. Då får man nämligen syn på en av högsommarens bästa sidor.
Kopparödla.
Tittut!
Äng full av prästkragar!
Vägkanten kantad av rödklöver.
Nu börjar både dagsturen och dagen närma sig sitt slut. Stigen går ihop med den stig Skrivarmullen kom ifrån och bland det sista hon får göra är att passera den allra första och sista hagen. En kohage. Korna har lagt sig tillsammans i en hög i skuggan, straxt intill stigen. De reagerar inte nämnvärt när Skrivarmullen går förbi. Högsommarvärmen sätter sina spår.
Skrivarmullen gäspar förnöjt. Dagen som började svart-vit fick sina färger till slut. Den numera färgade tavlan fick dessutom en textur av dofter innehållande det en sommar ska dofta, närmare bestämt: flora, fä och fotsvett!
Tinnero,
Tinneroeklandskap,
Tinnerostigen,
Vandring,
friluftsliv,
kor,
ostergotland,
Kommentera