Vi gick 40 kilometer av John Bauerledens totalt 60 kilometer under tre dagar. Vi startade vid Reaby och slutade i Brunstorps gård.
Dagarna innan vandringen suckar jag inombords. Suget efter att vandra finns inte där. Jag känner mig klar med vandringen. John Bauerleden verkar inte heller lika lättvandrad som föregående vandring mellan Brokind och mormorsgruvan. Vi sätter oss i alla
fall på bussen och tar oss förbi det vackra kulliga landskapet mot Reaby.
Människorna är som bortblåsta första dagen. Det är skönt, för jag är ingen social och pratglad människa. De två andra dagarna som vi vandrar stöter vi på några grupper. Varav två såklart är tyskar. Dessa tyskar finns överallt där man kan tänka sig
turister. Ser du en turist i Sverige - fråga icke för sannolikheten är stor att det är en tysk.
Första dagen och första måltiden är vid sjön Bunn. Där är det oerhört svårt att hitta en fikaplats för allt runt sjön verkar vara privatägt. Vi sätter oss lite avskilt, men troligtvis på en privat tomt för vi lånar någons trädgårdsmöbler. Jag känner mig
lite skyldig, men det hindar mig inte från att göra det. Badass! Jag kommer inte avslöja exakt position, för det kanske inte tomtägaren uppskattar...
En gravplats efter Sessan. Precis vid kohagen vid sjön Bun.
Vid kohagen där vi äter vår första lunch.
Vi bär inte med oss särskilt mycket vatten, trots att vi hört att det är ont om vatten. Jag tycker inte att det är något problem på den punkten. Första vattenstoppet blir vid Lappsjön. Vi avviker alltså från leden en liten bit. Sedan, efter kanske en
kilometer så kommer vi till en vattenkälla i höjd med Lappsjön. Slutsats: vi gick en onödig kilometer.
Här finns vattenkällan.
En liten tråkig sak är att vi såg många påkörda kopparödlor. Däremot, glädjande nog, ser vi en snok som nyss ätit för den är rund om magen. Jag skojar verkligen inte, den är RUND mitt på magen. Ser ut som en tumör. Tyvärr ringlar den ivägen innan vi fick
den på bild.
På djurfronten så ser vi ännu en rolig sak, nämligen en mullvad! Jag har aldrig sett en mullvad förut. Det negativa är att den är död.
Det mest absurda vi ser är massa gröna fält, trimmade av minst 30 robotgräsklipppare. Vi spekulerar om vad det kan vara för något och landar i att det måste vara ett straffläger. Det är liksom där robotgräsklipparna hamnar om den kört på en igelkott.
Hemma vid datorn ser jag dock att det är Husqvarnas testplats för robotgräsklippare. Det klassas som en sevärdighet av jkpg.com. Vet inte om jag håller med...
Husqvarnas testplats för robotgräsklippare.
Vad är en vandring utan missöden? Självklart får vi, eller snarare jag, den beskärda delen av missöden.
Missöde 1: Jag ramlar. Det är en pinne som sticker upp pyttelite från marken som jag inte ser. Jag faller som en fura och landar på ansiktet. Lyckligtvis skadar jag mig inte.
Missöde 2; Vi missar stigen en bit, till följd av det får vi gå en bit i svårtillgänglig terräng. Det lärde mig att jag verkligen uppskattar stigar. Vi kan utan problem navigera tillbaka till leden.
Missöde 3: Vi badar vid Pukasjön. Tvärtom vad det står på vindskyddskartan.se så finns det faktiskt en brygga. Vad är missödet här tänker du, det låter ju helt underbart! Jo, om bryggan haft stege hade det inte varit något missöde, men nu var det
inte så. Jag hoppar försiktigt ner från bryggan och landar rätt på en sten som gör hål på trampdynan. Det var inte kul, speciellt med tanke på att jag skulle använda foten en hel del.
Pukasjön.
Det finns tre vindskydd och en raststuga. Vi sover första natten i Hulvetorpagölen vindskydd och andra natten i Fjällstorp raststuga. Bägge fina ställen. Stugan har till och med en eldstad. Vi lyckades dock inte starta en brasa. (Men det är jag lite
glad över för jag är rädd att vi skulle bränna ner hela stugan med oss inuti.)
Hulvetorpagölens vindskydd.
Också Hulvetorpagölens vindskydd.
Eldning. Också Hulvetorpagölens vindskydd.
Fjälltorps raststuga.
Inuti Fjällstorps raststuga.
En glädjande överraskning är kioskarna! Det första kiosken stöter vi på i ett mindre samhälle dag två. Jag tror att det var i Staffanstorp. Kiosk två är någonstans mitt ute i ingenstans dag tre. någonstans mellan Pukasjön och Huskvarnabergen
alltså. Bägge kisokerna tar både kontant och swish. Jag tycker att den bästa kiosken är den första för den har både kyl och frys. Finns både kall dryck och glass. Mums!
John Bauerledens kärste oas - en kiosk!
Längd: totalt ca 60 km, vi gick ca 40 km
Svårighetsgrad: medel
Underlag: blandat
Terräng: blandat
Vindskydd: Ja. Hulvestorpagölen vindskydd (där vi sov), Uvenstorp vindskydd, Pukasjöns vindskydd och Fjällstorp raststuga (där vi sov)
Markeringar: orangea
Fikaplatser: ja, vid vindskydden
Betyg: 4/5 vandringskängor
Kommentera