skrivarmullen.blogg.se

Den här bloggen innehåller främst inlägg från dagsturer. Min ambition är att komma ut på fler vandringar med iallafall en övernattning. Detta inlägg berättar om en sådan vandring. Jag och en vän vandrade Vildmarksleden i Uppvidinge kommun, 37 km med en övernattning. Vi började vid parkeringen i Libbhults ängar som både start och mål (Vildmarklseden är alltså en rundslinga).

 

 

Ganska snart efter Libbhults ängar kom uppförsbackarna. Och det var inga små backar inte. Vi hade kommit till Getaryggarnas naturreservat. Där välkomnades vi av, förutom backar, också av en varningsskylt. Den varnade för att naturreservatet har många döda träd och att det på blåsiga dagar kan falla träd. Mitt rädd-hare-hjärta dunkade febrilt under hela tiden jag befann mig i naturreservatet. Det krävs ingen direkt kompetens för att se att ett träd är dött och det var MÅNGA döda träd där. Döda granar utan barr, endast en silvrigt stamm med några få grenar återstod av många träd. Och det knakades. Och det fanns gott om redan nedfallna träd. Backarna liknade stup och de tog vi oss både uppför och nedför. Detta hårda slit belönades dock med en fin utkik.

 

 

 

Någonstans i de norra delarna såg vi en älg. Och det var inte vilken älg som helst, utan min FÖRSTA älg jag såg någonsin (Om inte djurparks-älgar räknas, och det tycker jag inte att de gör). En ko tror jag. Den hade inga horn iallafall. När den såg oss sprang den iväg så att de brakade i skogen. Tyvärr har jag inte bildbevis, men jag kommer nog för alltid minnas det ändå.

 

Första dagen vandrade vi cirka 22 kilometer. Vi valde en äng som delvis var uppbökad av vildsvin som lägerplats. (Vi valde att slå upp tältet på ett parti på ängen som inte var uppbökat, förstås.) Ängen ligger ungefär 500 meter från vindskyddet på den östra sidan. Varför sov vi inte i vindskyddet, kanske du undrar. Ja, vi hade med oss tält och ville sova i tält, så det så.

 

 

Vädret var perfekt. Solen sken ibland, ibland döljdes den av moln. Vinden blåste måttligt. Till mat hade jag med mig frystorkade rätter. Det enda jag behövde göra var att värma upp vatten på gasköket och sedan blanda det med maten. Jag hade inte med mig särskilt mycket vatten utan förlitade mig på att det skulle finnas vatten att rena i naturen. Det är ett beslut jag inte ångrar. Det finns gott om vattendrag runt leden.

 

Själva natten var trist. Jag hade svårt att komma till ro och sov kanske bara fem timmar. Det regnade lite grann och en fågel knarrade. Jag tyckte först att det lät som en andfågel, men det var någonting som inte stämde. Det fanns ingen sjö i närheten så jag tyckte att det inte kunde stämma. Hemma med datorns hjälp killgissar jag att det var en morkulla. Dessutom, en eller två fåglar bajsade på tältet. Det var jag måttligt sur över. Det är väl sådant som händer i naturen antar jag.

 

Andra dagen gick blixtsnabbt. Trots en öm kropp med för lite sömn svishade de återstående 15 kilometrarna förbi på bara några timmar. Den sista biten var ingenting att hänga i granen direkt, men det var trevligt att återse Libbhults ängar. När parkeringen siktades gick vi rasande fort, eller, det kändes iallafall som det. Lyckan som spred sig i kroppen när jag insåg att jag klarat det är svårslaget.