skrivarmullen.blogg.se

 

Denna gång begav jag mig till Kalmarsundsleden, även kallat Möreleden. Den kallas så för att området söda Kalmar län går under namnet Möre. Folk vi träffade på vägen brukade hugga tag i oss och säga på bred småländska:

   – Vandrar ni Mörröleden?

Vi började vandra vid Bottorp och gick därifrån söder ut. Dagen var inte den bästa att gå på eftersom de var över trettio grader varmt. Trots det kändes det inte alls så varmt. Som det är vid kusten så blåser det alltid därför var det ändå ganska lagom temperatur.

 

 

 

Vandringen började vid en grusväg med träd på bägge sidor som en allé. Det fanns flera körsbärsträd och de smakade sött och friskt. Faktiskt, längs hela vandringen var det som om vi förföljdes av körsbärsträd och tur nog smakade alla gott. Bortom dessa träd fanns åkermarker. Det dröjade inte länge innan vi fick se kusten och vi gick där en bit. Inte heller dröjde det länge förrän vi gick fel väg. Det går inte att skylla på markeringarna som var väl utmärkta med orange färg – det var bara vi som slarvade.

 

Till en början var jag missnöjd. Leden gick till stor del genom bebyggelse (mest sommarstugor och campingar) och genom bebyggelse kommer människor. Det medför dock fördelar. Det fanns gott om kiosker där vi kunde köpa en svalkande glass och det fanns gott om dass. Jag skulle rekommendera denna vandring för någon som är ny. Dels underlättar det med ovan nämt, sedan var också leden lättvandrad då det för det mesta var breda stigar/grusvägar, asfalt och platt mark.

 

 

När vi gick asfaltsvägen fram genom ett litet samhälle vid namn Hagby såg vi en liten box av glas precis vid vägen. Vi kikade in och där prålade sig vackra stenföremål: lampor, ljusstakar och vaser. Jag kände igen marmor och de resterande stenarna liknade också marmor. Vid vägen fanns en orange tegelbyggnad och vi gick dit i hopp om att få se mer. Två dörrar var öppna till byggnaden, men vi såg varken någon skylt eller människor. Vi smög oss in och såg oss storögt omkring. Det var en sorts verkstad med stora skivor marmor lutade mot väggen och golvet täckt av stendamm. Plötsligt kom en gubbe in och frågade om vi ville se utställningen. Det ville vi förstås. V gick egnom den andra dörren och förbi en smal korridor. Därefter öppnade ett rum upp sig fullproppat med stenföremål. Vissa saker hängde den en prislapp på. Jag köpte inget för dels så var det dyrt, dels hade jag inte någon lust att släpa på sten när jag är på vandring. Vi fortsatte gå.

 

 

 

Dagen avslutades vid Ekenäs. Vi slog upp tältet på en grässtrand bredvid en bastu. Där tog jag, vad jag vet, med första dopp i kalla Östersjön. Men vem är jag att bedöma vad som är kallt och inte berömd badkruka som jag är.

 

Som vanligt sov jag oroligt, som jag gör i tält. En gång kom en klaustrofobisk känsla över mig och jag fick smått panik. Mitt i natten vaknade jag också av att det spöregnade och mullrade i fjärran. För att kunna somna lyssnade jag på inte mindre än tre ljudböcker: "Halva Malmö består av killar som har dumpat mig", "Vinnarna", och "Alla älskar Sigge".

 

Dag två kunde börjat bättre. Vi frukosten förstördes brännaren. (Skruva på brännaren ordentligt gott folk!) Efter lite funderade och stödsamtal av pappor tände vi på den igen. Jag tror bara att snabbtändaren förstördes (den smälte bort). Själva packningen var hel. Det gick bra att använda brännaren. Till lunch använde vi den en sista gång och jag kommer troligtvis aldrig använda den igen.

 

På grund av det missödet kom vi iväg sent, vid 10.30. Denna dag var olik den första. Det var en molntung himmel och det småduggade lite på morgonen. Förutom myggmedel glömde jag också en tröja... Som tur var var det inte så farligt, man blir snabbt varm av att gå.

 

Vi tog en tur genom Engelska parken. Här var en av höjdpunkterna på vandringen. Där fanns ett träd där man fick skriva en önskning på en lapp och hänga upp i trädet. Vi roade oss länge med att läsa folks något bissarra önskningar. Själv önskade jag mig inget.

 

 

 

Vandringen avrundades på Örarevet. Vi hade inget på förhand bestämt mål, utan det var dit vi hann. Och vilket avslut! Hela revet är en kohage. Oerhört praktiskt för bonden som inte behöver lägga pengar på staket. Dock ett magert bete för kräken. (Kräk har jag för övrigt lärt mig på denna smålandstur att man kan kalla djur. Jag tror det gäller för hela landet och inte bara Småland.)

 

 

 

 

 

 

 

Sammantaget betyg: 2/5 vandringkängor.