skrivarmullen.blogg.se

Det är en strålande dag så för säkerhets skull trycker jag ner tre resorb i vattenflaskan. Såhär i efterhand kanske jag hade handlat annorlunda. Bortsett från den vätskan har jag även med mig en blåberssoppa i festisformat och en liten 33 centiliters vattenflaska. Denna gång ska jag inte behöva spara på vattnet minsann!

 

Jag har gått hela östra sidan av Rängen runt tidigare så denna gång är det västra sidan som gäller. Jag skippar dock en bit mellan Storsjön-Värdnäs på 6 kilometer, men förutom det har jag härmed gått hela Rängen runt! Jag börjar vid Vårdnäs och går därifrån till Hovetorps slussar, en sträcka på 19 kilometer.

 

 

Vårdnäs kyrka.

 

 

Rängen och Vårdnäs kyrka i frjärran.

 

Det hela börjar med ondlingslandskap och Vårdnäs kyrka som tittar fram bakom några träd. I Vårdnäs var jag en gång för länge sedan med klassen och jag har varma minnen därifrån. Bland annat vann jag en balanstävling. Snart tränger skogen på, nämligen Västerby Lövskogars naturreservat. Här tänkte jag ursprungligen avvika från leden för att gå ner till Västerby badplats, men det höga gräset gör att jag håller mig till grusvägen. Åkrarna och skogen avlöser varandra. Framåt tolv stannar jag för att äta den medhavda lunchen, vad det nu var för något minns jag inte. Jag klättrar upp för ett litet berg och slår mig till ro. Men det dröjer inte länge förrän jag känner att det trycker på där bak. Jag får bråttom och rusar runt för att hitta en lämplig plats att tömma tarmen på. På höger sida är berget och på vänser sida en tät skog. Kvickt innan jag gör i byxorna hukar jag mig på den högra sidan, precis innan berget börjar. Innehåller forsar ur mig. Såhär efteråt har jag förstått att man ska ta max två resorb per dag. Så nu har jag lärt mig en läxa! Jag beklagar dock att jag behövde göra det precis vid stigen, men nöden har ingen lag.

 

 

Stötte på en stooor inhängnad med fårstaket på över två meter. Mufflon är nytt för mig. Ett sorts får tydligen.

 

 

Stafsäter naturreservat.

 

 

Från "berget" är det inte långt till Stafsäter gårdsglass och en välförtjänt efterrätt. Jag köper kokossorbet och en annan blek historia (fläderglass mjöligtvis). Glassen är lika hiskeligt god som den är dyr. Med den i skuggan börjar det snart bli lite kyligt och jag förflyttar mig till solen. Där sitter jag och läser i "Klätterhandboken" av Garth Hattingh. Jag latar mig en hel timme och alla gäster hinner bytas ut innan jag traskar vidare till Stafsätter badplats där mitt första dopp för i år väntar.

 

 

Här inhandlade jag gårdsglassen.

 

 

För att komma till badplatsen går man en liten bit på vägen, sedan kommer man till parkeringen (som typ var full). Därifrån går man igenom en hage och vips så är man framme! Den är en grässtrand och brygga. Jag börjar med att bada. Det blir ett kort dopp. Sedan ligger jag och torkar och fortsätter läsningen. Precis när jag lämnar badplatsen stöter jag på en stor grupp vandrare, de flesta är barn med en handfull vuxna som bär all den tunga packningen. De här bär långbyxor som man ska. När jag passerat den sista vandraren, en vuxen brunhårig man, så hejdar han mig plötsligt och förhör mig om hur vägen ser ut och om huruvida den finns bra tältplatser. Jag som inte noterat om det finns bra övernattningsmöjligheter kan inte ge honom ett vidare bra svar. Han nöjer sig med mina taskiga beskrivningar av miljön och går ikapp gruppen.

 

Nu är det inte långt kvar till Hovetorps slussar. Resterande bit går uteslutande längs åkermarker. En av dessa åkermarker består av kamomill och jag stannar och fyller kamerarullen. Jag möter ytterligare två vandringssällskap, det ser ut som två familjer. Vid Vässentorp kollar jag på klockan. Jag tycks ha latat mig lite väl länge för jag inser att det kan bli brått till bussen om jag följer leden till Hovetorp. Därför beslutar jag mig för att snedda. Jag får visserligen vänta lite på bussen, men hellre det än att jag precis missar den. Jag slår mig ner i gräset vid busshållsplatsen, sätter på mig hörlurar och avnjuter blåbärssoppan. Till sist knäpper jag förvånansvärt nog en selfie. Det blir som kvitto på att vandringen varit lyckad.

 

 

Kamomill i överflöd.

 

5 av 5 vandringskängor i betyg. Rängen runt rekommenderas varmt!